Igår tog vi mitt livs värsta beslut. Vi bestämde oss för att låta vår yngsta hund få somna in. Hon har så mycket beteendeproblem, tycks vara omöjlig att få rumsren och blir jättestressad/nervös så fort det är folk omkring henne. Dessutom har vi observerat mer och mer dominansförsök och tecken på aggressivitet. Med lille Emil i hemmet så bestämde vi oss nu för att det får vara nog. Vi kommer inte klara av det här och skulle aldrig aldrig aldrig förlåta oss själva om något hände mellan henne och Emil, om än av olyckshändelse. Redan nu så visar hon tydligt att hon inte respekterar honom. Har vid ett par tillfällen hoppat på honom när han suttit i babysittern och även när han legat i soffan. Det har gått bra alla gångerna men det är ju mer tur än något annat.

Men trots att jag innerst inne vet att det är det bästa för henne så gör det ont... så fruktansvärt ont. Vi skaffade henne tillsammans och hon är ju verkligen en familjemedlem. Sambons pappa har sagt ja till att åka iväg med henne, tack och lov. Finns inte en chans att vi hade klarat det själva. Så imorgon kväll kl. 18:30 är det dags... Den här veckan suger livet...



Första dagen hemma med vår minihund...